Väl framme börjar vi jerka och spinna wobbler. Inte ett pill på över en timma.
– Här fick jag ändå 35 gäddor i söndags, berättar Kristian. Största på 13,2 kilo. Men i dag är det onsdag och helt andra förutsättningar.
Även om fisken var på väg in för lek, kan den tillfälligt ha splittrats, resonerar vi unisont.
– Vi provar den heta metoden med paravan i stället, föreslår Kristian.
För koll, det har han den käre guiden från Örebro.
Kallt vatten brukar vara i liktydigt med långsam inspinning.
Kristian riggar fyra Wild Side-paravaner med fyra olika wobbler. Släpper ut två-tre meter lina bakom varje paravan. Djupet är upp till två och en halv meter. Själva paravanerna släpper han ut nära båten, inga långa släpp alls.
Sedan kommer det man inte är van vid: farten. Direkt upp i 2,5 knop. Kör i 30 sekunder sedan smäller det på ett spö, tre sekunder senare spö nummer två. Va? Helt galet. Två gäddor direkt! 5-6 kilo styck.
Inga tveksamheter här inte. Pang på rödbetan.

Vi fångar ett par gäddor till där båda väger runt 7-8 kilo. Sedan plockar vi flera gäddor i snabb takt. Många ligger på metern, några över. Många runt 7 kilo. Inga toppfiskar, men närapå.
Efter en timme har vi fångat 17 gäddor och bommat en hel del. Alla högg inom ett koncentrerat område. Men med paravaner fiskar du av bit för bit, systematiskt. Men så var det ju detta med fullmåne – mindre bra för gädda, suveränt för hälleflundra. Ändå ger det såpass bra fiske.
Är det en slump?
Vi stannar och kastar med samma sorts wobbler vi fångat mest gädda på. Inte ett hugg. Wobbler som Jussi Väänänen
fiskat riktigt bra med i Finland. Finska wobbler, döpta till Hauki-Kuha från Sepen Tuuri. Påminner mycket om den australiensiska wobblern Halco Sorcerer eller delvis Nils Master Invincible 12 och 15 cm, några alternativ som skulle fungera bra. Dessa har snarlik gång i vattnet, speciellt Halco.

Jussi har för övrigt flera finska mästerskapstecken i sitt bagage och vet att de fungerar på gädda i kyligt vatten.
Med det är absolut inte hela hemligheten, farten har gjort sitt. Helt klart!
Så fort vi drar på smäller det i spöna.
Vilken enkel men sagolikt produktiv metod.
Vem har sagt att man inte ska sträva efter enkelhet?
De flesta gäddor väger lite över 5 kilo. Ett slags snitt på väldigt många platser i Vänern. Här finns det stora gäddor och många. Vänern är ofta underskattad. En inte allt för långsökt gissning är att Vänern kommer att bli Sveriges nästa gäddparadis.
Här finns potentialen.
Här finns utrymmet.
Här finns massor med gädda.
Ut och fiska. Men prova gärna ytparavan, wobbler, korta släpp och kör i minst 2,5 knop. Gäddan smackar på som den inte gjort annat. Ett minst sagt enkelt och grymt effektivt fiske. Kul är det också.
Ordentligt kul!…

Kroka av snabbt och smidigt.

Ytparavan, korta släpp och wobbler ger effektivt fiske. OBS! Glöm inte 300- metersregeln vid trolling!

Kristian med en av mååånga gäddor.

Trumman fångade gädda även han.…

Nätdejt mellan Henke Sandahl och en gäddmadam.

Den ena historien efter den andra gick som på räls. En svensk, en dansk, en halvamerikan… Maken till munläder hade jag aldrig tidigare hört. Tankarna gick runt i huvudet. Tre galna män i en båt.
Monsieur Reif sänker ned sin elmotor. Kör med fjärrkontrollen. Nästan full gas här också. Tid är gädda. Mikkel kastar ut en skrikgrön Bionic Bucktail. Får hugg omedelbart! Gädda på 7,5 kilo, 106 cm lång.
Trion tjoar som värsta pågående ravefesten. Nästan så man rycks med själv. Vilket gäng – vilken stämning!
Dagen fortlöper. Gäddorna hugger, skratten ombord går i ett infernaliskt tempo.

Dag ett fortsätter bra. Fredrik Johansson fångar en på 7,88 kilo i Olles båt. Får lära mig att spinnerbaits som just Bionic Bucktail och MG fiskar skiten ur många andra ”inkörda” beten när vattentempen börjat stiga. Ytterligare en grann gädda på 9,1 kilo fångas från Henkes båt av Stefan Lindberg på MG.
Reif får omgående en dymoremsa på sin rygg med texten: Bygg din egen braxwobbler.
– Berätta om din egen Busterfärg som var så bra, gapskrattar trion.
Monsieur Reif får mörka ögon, får sedan fram att första kastet gav en brax som klockrent fastnat på trekroken. Trion skrattar nu ännu mer. Det tog ett tag innan Gaylord berättade att han är svensk-amerikansk personlig coach med boende i kanadensiska Vancouver åtta månader om året.…För en stund tycker jag att det blev oroväckande lugnt i båten.
Pierre bara stirrar helt oberört.
– Äh, fan. Vi provar något annat ställe.…
Vi kommer till en inbjudande vasskant. Trion med galna herrar säger att här måste det minsann stå schyst gädda med vidöppen käft. En käft som suktar efter ett blött, skönt spinnerbait.
– Inte en chans, säger Pierre. Här har jag aldrig fångat en gädda tidigare och ni ska veta att det inte är första gången jag är här.

Vid lunchtid vankas det käk à la Stockholmsguider.

Guiden Reif laddar för fullt. Första kastet: Spinnerbait landar i ytan, en bit in i vassen, sjunker något och vevas in i en sekund. Sedan händer det som enligt utsago inte ska kunna hända: Predator på kroken! Rejäl sådan också. Mothugg, plask, rullskrik och människoskrik. Trion gapskrattar och undrar hur det är med guidekunskaperna? Undrar verkligen om Pierre fiskat vid just denna vass tidigare?
– I så fall har det omöjliga hänt, skrattar Gaylord Focker.
Hoppas den väger över 10 kilo, säger Pierre lågmält.
Fast det gör den nog inte, men den är över 9 kilo muttras det i båten. Vågen tas snabbt fram. Gäddan vägs och dokumenteras för evigt. Trion Lord of the pikes som alltid är blixtsnabba med sarkastiska kommentarer säger i kör:
– Herr Reif fångade gädda på 9,46 på en plats där det var totalt omöjligt att fånga gädda enligt Herr Reif.
– Ja, jo, öh…
Vår guide harklar sig, vet inte riktigt vad han ska säga. Sedan fortsätter trion att spinna spinnerbaits. Gaylord fångar ytterligare två gäddor där.
Här sätter jag mig ner i båten och funderar. Anledningen till det fanns gädda just nu kanske berodde på att platsen varit förskonad mot anfallande beten i ett. Trion fortsätter precis som du räknat ut, att hagla kommentarer över vår guide. Här får man minsann inte säga något fel. Och denna incident räknas som ett enormt fel.

Antti Heinonen med sin favoritutrustning.

Lord of the pikes fiskar dag två med guiden Peter Törnqvist. Dansken Mikkel Aragon fångar ganska snabbt en gädda på 115 cm, 9,86 kilo. Eller som Reif skulle ha sagt: 140 gram från att slippa bada näck!
Han ringer upp: ”Har ni verkligen vägt gäddan rätt?”
Vad som sades i Peters båt vet jag inte. Men jag misstänker starkt att det var en hagelsvärm av kommentarer från trion. Det tar inte lång stund innan våra finska vänner från Fishing Lords plockar upp en gädda på 9,82 kilo fördelat på 112 cm – Antti Heinonen stod för den fångsten via en specialfärgad Buster.
Va? 180 gram ifrån iskallt bad i hamn för Reif! Hur svårt ska det vara!
Här skulle ju finnas gott om gädda över 10 kilo. Ja, åtminstone en eller två. Antti och grabbarna från Fishing Lords i Finland kunde
det här med att ge oss ett gott skratt under dagarna i Furusund. Eller som Antti själv sa en ljummen kväll vid stugan: – Everyone calls me a jerk, the Finnish jerk…

Själv hamnar jag i Trummans båt dag två. Fiskar lite, fisket är sådär. Inte alls som första dagen, vilket alla håller med om. Den påtagliga vinden från sydväst som värmde under gårdagen känns mer kylig i dag. Men så är det med fiske. Den egentliga orsaken till varför fisket var sämre denna dag vet nog inte ens gäddorna själva. Känner hur mitt spinnerbait kanar över den ena braxryggen efter den andra. Fredrik fångar en på 6,38 kilo.
Fredrik får en stund senare i samma braxvik ett rejält fläskahugg som gott och väl kan ha varit Monsieur Reifs biljett till att slippa kallbadet.

Denna weekend i Furusund, där badjävulen möter färskvattenskrokodiler, gick bra även om inte den över 10 kilo kom upp.
Jan ”Mr 100 procent” Hagman knockade alla, inte storleksmässigt utan i konsten att få 16 gäddhugg på spinnerbait och få upp alla. 3 kilo styck. Sista dagen, sista minuterna.
Gaylord fångar gädda på 6,39 kilo. Jag fick lära mig att Gaylord Focker egentligen heter Max Samuels. Gandalf egentligen bara Alf och Mikkel heter Kolstrup i efternamn.
Ett grymt stort tack till alla som var med och förgyllde denna weekend i gäddans tecken. Ett lika stort tack till alla guider som på ett föredömligt sätt gjorde tillvaron på sjön helt suverän.
Maten var bra, samtalen ännu bättre, pilsnern smakade som så ofta gudomligt ute i det fria som ett slags perfekt ”after fish”-avrundning.
Mikkel blir resans gäddkung med sina 9,86 kilo. Hundra spänn från varje deltagare rikare.
Sista dagen kommer det upp mellan 80-100 gäddor enligt Monsieur Reif. Något sämre gentemot första dagen, kanske för att alla guider valt att fiska inom samma område?
Fyra vägde över 9 kilo, ett gäng mellan 7-9, samt ännu fler mellan 4-7 kilo. Oavsett är detta schysta ”prime time”-gäddor.…

När alla båtar vinschats upp på respektive båttrailer sista dagen kommer det alla väntat på:
Konsten att se en vuxen man frysa.
Pierre hoppar som lovat rätt i plurret. Iskallt som det är i svenska vatten i maj. Kommer upp så fort att all fågelsång liksom stannar av.
Innan vi skiljs åt för denna gång frågar jag Pierre om han har franskt påbrå?
– ”Nej, tyskt”, får jag till svar. Och jag som elegant kallat nakenbadaren för Monsieur hela tiden. Bättre jag hade sagt Sméagol eller Gollum i stället.

Patrick började sin fiskekarriär i unga år. Redan vid tre års ålder tillbringade han tid vid de franska floderna där han idkade ”pole-fishing” och fångade fin karp.
Vid 5 års ålder betalade Patricks föräldrar hans första fiskelicens i Frankrike. När han var 6-7 år gammal började spinnfisket med mindre Rapalawobbler samt spinnare från Mepps. På dessa beten fångade Patrick en hel del abborre, smågäddor och black bass som är vanliga fiskarter i Frankrike.
Vid 9 års ålder började Patrick experimentera och modifiera sina beten och fick blodad tand. Han formade om en haksked från Rapala för att se vad som hände. Blev totalt exalterad. Detta var några av groddarna som fick hans genuina intresse för fiske och experimentlusta att växa.

Men själva upprinnelsen till blivande världsföretaget Sébile Innovation var följande händelse:
Patrick hade hittat en plats som höll riktigt fina abborrar men som visade sig vara ordentligt svårtrugade. De vägrade ta de beten som presenterades helt enkelt. Simmade lojt efter utan att hugga. Patrick började då att experimentera med mjuka plastbeten, alltså jiggar som han formade i olika skepnader. Han blandade in kopparvajer och bly som gjorde att betet fick ett allt mer förföriskt rörelsemönster.
Han provade efter varje liten ändring och fick till slut bingo. Abborren fattade tycke för en viss sorts rörelse och högg till slut. Stolt och en erfarenhet rikare fortsatte han i samma stil.
14 år gammal höll merparten av hans kamrater på med moppetrim i skolan medan Patrick frågade läraren om det gick bra att tillverka gjutformar till olika jiggar.
17 år gammal guidade monsieur Sébile gäster i landet Marocko efter en av favoriterna, giant sea bass. Samma år anlitade Mepps i Frankrike Patrick där han sedermera tog fram konceptet Mr Twister.
Året efter, 18 år gammal, var Patrick myndig och beslutade sig för att tågluffa till Casablanca, där Sahara möter havet, för att fiska längs de inbjudande kusterna. Tåg var det färdsätt som tärde minst på hans plånbok.

Roosterfish är en eftertraktad sportfisk i de varma vattnen.

Patrick ägde tre ”fishing lodges” i Väst-afrika under 17 års tid, med tio båtar och tolv anställda. Där guidades det upp 36 tarpon över 220 lb (99,79 kg).
– Men det är inte det lättaste att få hugg i landet mellan Senegal och Guinea. I genomsnitt högg det 1,15 tarpon per dag i vattnen utanför Guinea Bissau som inte är den mest kända platsen för just tarponfiske. Men här simmar helt klart världens största individer av Megalops Atlanticus, förklarar Patrick.
– Fast den mest uppmärksammade fisk som jag guidat var nog ändå den gigantiska tarpon Max Domecq fångade vid Rubane, Guinea Bissau, på 286 lb och 9 oz, alltså 129,98 kilo.
Patricks personbästa skäms inte heller för sig, eller vad sägs om 126,1 kilo äkta ”sillmuskler” som aldrig ville sluta att kämpa.
Du har kanske sett det uppmärksammade betet Stick Shad som är genomskinligt och delvis fyllt med röd vätska som ska simulera blod. Eller något av alla dem som fyllts med glitter som ska simulera fjäll som lossnar. Eller nya Vibrato som egentligen är en pirk som hängs och fiskas vågrätt med extrema vibrationer under inspinning eller nedsläpp – nästa epok inom gös- och hälleflundrafisket tro?

Patrick (i mitten) poserar med en yellowfin tuna fångad på en Stick Shad där den bakre trekroken monterats bort.

Att det är fråga om en artist med huvudet på skaft blir jag snart varse. Allt är så genomtänkt och utprovat att man inte kan låta bli att imponeras.
En av de nyare kompositionerna är skeddraget Onduspoon som för övrigt var det vinnande konceptet på senaste Abu Garcia Pike Open i Västervik. Ett skeddrag som tog över ett år att få exakt som Patrick ville. Och som krävde över 120 olika prototyper.
Skeddraget består bland annat av fem kammare med rasselkulor där varje tiondels millimeters förflyttning av dessa påverkade gången mycket.
Slutresultatet blev att Ondu-spoon roterar tre-sju varv åt ett håll för att därefter byta håll och rotera tre-sju varv åt det motsatta. På så vis får du ingen lintvinning.
Låter du Onduspoon exempelvis sjunka 5 meter, så behåller du det fiskedjupet under hela inspinningen – ja, givetvis inte ända fram till fötterna. Både gädda och havsöring har svårt att motstå ett skeddrag som är på väg att få den renässans draget så väl förtjänar.
Fast det är absolut inte bara Onduspoon som sticker ut. Koolie Minnows är en wobbler som finns i ett flertal olika utföranden och färger, från small lip till very long lip, vilket avser skedens storlek. Från grundgående shallow runner till extremt djupdykande long lip som med sitt speciella utformande gör att denna wobbler dyker ända ned till 17,5 meters djup. Japp, och detta är bevisat. ”Men då måste ju spöt stå i världens båge, med enormt motstånd”, tänker säkert de flesta. Helt fel.

Patrick Sébile har karaktäristiskt tänkt turbulens när han utformat alla sina beten och mycket noggrant studerat in i minsta detalj vad som gör vad.

Patrick med cubera snapper fångad på Splasher popper.

På onsdagen fiskade vi i Värtan med guiderna Johan Broman och Fredrik Sjöblom. Patrick som byter båt halvtid är imponerad över att vi i Sverige har ett såpass schyst fiske så nära vår huvudstad. Med stora ögon ser han på färjorna Cinderella och Gabriella som ligger vid kajen.
Vi är ett gäng som fiskar, men den enda som fångar fisk är Patrick. Med van hand placerar han betet exakt där han vill ha det. Två gäddor som fastnar på Magic Swimmer blir facit. På en grynna får han ett hugg på en sprillans ny Flat Shad där märken från två tänder rätt in i sidan är det enda som gör att Patrick starkt misstänker gös. Flat Shad är en annat innovativt bete från Patricks sida.

Patrick Sébile demonstrerar Magic Swimmer på Sjöfarts-hotellet i Stockholm.

Vilket fabrikat som kommer att sälja 2012 är väl inte så svårt att lista ut! Själv är jag nyfiken på att prova alla nyheter under säsongen. När vi säger adjö på kvällen berättar Patrick att nästa anhalt är en tre veckor lång vistelse i Ryssland, där en stor ”zander tournament” hägrar. Gösfisket har med andra ord slagit stort även där.…

Här står Vänergäddan
När jag hade flyttat till Karlstad och frågade hur gäddfisket var i området så sa alla att ”sommartid går alla gäddor ut till öppna Vänern och där kan de bara tas på trolling”.
Jag vet inte om de visste vad de talade om eller om jag missförstod uttrycket ”öppna Vänern” för jag har hittat gott om gädda inomskärs. Men än har jag bara nått upp till 10 kilo på sommargädda. Kanske de riktigt stora gäddorna simmar ute på ”öppna Vänern”?
Jag har inte sett många som spinnfiskar efter gädda. Kan det bero på att de tror att alla gäddor simmar ute i öppna Vänern och därför bara trollingfiskar efter gäddan. Vem vet? Där-emot har jag sett en del som trollar där man inte får trollingfiska.

Vårfisket
Att fiska gädda i norra Vänern är rätt likt att fiska gädda på ostkusten. Gäddorna står på liknande platser och tekniken att fånga dem är densamma. En skillnad är att man är rätt ensam här ute i norra Vänern. I Västervik var det betydligt fler båtar ute och spinnfiskade gädda. Det känns praktiskt taget som området är ofiskat.
I början av våren samlar sig gäddorna för lek och i norra Vänern finns det gott om passande områden. Här finns stora grunda vikar där vattnet värms upp tidigt på våren och utgör idealiska lekplatser för gäddan.
Efter leken blir många gäddor kvar i närområdet för att kalasa på vitfisk som snart kommer in för lek och när norsen sedan stiger i älvarna samlas många gäddor för fest. En fångad norsgädda är verkligen rund och trind om buken. Själv hade jag riktigt bra fiske veckorna efter leken. De flesta gäddorna tog jag på spinnfluga, vilket för mig är ett av de roligaste sätten att fånga gädda på.

Försommarfisket
När vi närmar oss försommaren har gäddorna oftast sökt sig till lite djupare och kallare vatten och precis som i Västerviks skärgård brukar det stå en hel del gädda vid djupvassar. Med djupvassar menar jag vassar som har djupt vatten precis utanför kanten. Bästa sättet att fiska av en sådan djupvass är att lägga båten så nära vassen som möjligt och sedan kasta längs med vassen.
Om vinden ligger på direkt mot vassen brukar jag inte ens lägga i ankaret utan jag lägger båten med långsidan mot vassen och låter vinden hålla fast båten. I den positionen kan man sedan kasta av vassen på ett mycket effektivt sätt. Börja med att lägga några kast ut mot djupare vatten för att sedan fiska av området in mot vassen.

Högsommarfisket
När högsommaren närmar sig och vattnet blir riktigt varmt ställer sig gäddorna ännu djupare. Hur djupt beror på hur snabbt vattentemperaturen sjunker i vertikalled.
Man brukar säga att gäddans trivseltemperatur ligger kring 14 grader. Nu får man ta detta med en nypa salt, för ofta träffar man på gäddor i varmare vatten. Speciellt mindre gäddor som inte tycks vara lika noga med temperaturen.
Nu är det även sant att många gäddor söker sig ut mot ”öppna Vänern” för att hitta svalare vatten och bytesfisk men de flesta gör halt i den yttre skärgården. Här är vattnet kallare och det är även nära till djupare vatten där det ofta finns gott om bytesfisk. När jag i slutet av augusti var i den yttre skärgården var ytvattnet 19 grader och de flesta gäddorna stod då på ett par meters djup.

Höstfisket
I och med höstens ankomst sjunker vattentemperaturen och gäddorna ställer sig ofta rätt grunt och i norra delen av Vänern finns det nästan hur många platser som helst som erbjuder bra höstfiske efter gädda. Sök gäddan kring alla de hundratals grynnor och stengrund som är spridda i området. Men även längre in i vikarna på grunt vatten kan fisket vara riktigt bra.
Bli inte förvånad om gäddan står på bara halvmeterdjupt vatten. Speciellt under dagar med solsken som ger gäddan chansen att slippa iskallt vatten och ställa sig i lite behagligare vattentemperatur.

Beten för Vänergäddan
Betesvalet är inte speciellt komplicerat och påminner helt och hållet om vad jag tidigare fiskade med i Västervik. Sommartid är
Bulldawgs och liknande stora gummibeten alltid användbara. Se till att du även har dem i sakta sjunkande.
Även jerkbaits är gångbara och speciellt nu på hösten när gäddorna står lite grundare är jerkbaitfiske en effektiv metod. Även spinnflugan som kastas med haspelspö är effektiv när gäddan står grunt. Och spinnflugan blir bara hetare och hetare ju längre fram vi kommer mot vintern.
I skrivande stund – som är månadsskiftet augusti/september – står många gäddor på bara ett par meters djup.
Har du som jag ledsnat lite på att bara dänga jerkbaits kan jag rekommendera dig att gå över till att fiska med wobblers i stället. Efter många års jerkande känns det nästan befriande att veva hem en wobbler och köra med lite spinnstopp då och då. Klassiker som Bomber, Killer och Zalt gör inte bort sig i första taget.
För ett par veckor sedan var jag ute och fiskade med Johan Holmberg och Joakim Nyrén som båda har Vänern som sitt hemmavatten. Då fick de rätt bra med gädda på stora tandemspinnare. Så sist jag var ute och fiskade gädda körde även jag med spinnare och det gav riktigt bra resultat. Bättre än vad det gjorde i Västervik. Där var gäddorna rätt ointresserade av spinnare. Fråga mig inte varför.

Rätt väder
Att lyckas med gäddfisket handlar en hel del om att välja rätt väder. Att åka ut på gäddfiske en stekhet sommardag med gassande solsken är ingen höjdare. Det gällde i Västervik och det gäller även i Vänern. Nu kommer säkert någon att protestera och säga att jag har minsann fångat gädda i strålande solsken. Visst sker det men det är inget idealiskt väder.
Gädda ska man fiska när vädret är lite grinigare. Det gäller speciellt på sommaren, när gäddorna kan vara riktigt svårflirtade, för att plötsligt bli riktigt aktiva så fort det drar in ett riktigt lågtryck.
I Västervik var vind ett måste. Speciellt när man fiskade i klart vatten. Ingen vind och solsken var lika med noll gädda.
Lika illa kanske det inte är i Vänern och det skulle i så fall bero på att vattnet inte är lika klart. Men vind behövs oftast för att gäddfisket ska vara bra.
Det gäddfiske jag har hunnit med i Vänern har koncentrerat sig till skärgården utanför Karlstad. Det vill säga ett rätt begränsat område i norra Vänern. Men fisket har varit överraskande bra och nu saknar jag inte längre skärgårdsfisket. Gäddfisket i Vänern är faktiskt mycket bättre!

Nuförtiden är Ismo helsåld på att jaga stor gös med sin öppna båt och fyrtaktare monterad på akterspegeln. I närheten av Ambjörnarp hittar vi mängder med gösvatten. Vatten väl värda ett besök. I dag tillverkar Ismo mest gummibeten vattenstänkta till Ismo och jiggens namn därefter.
När jag hösttid tar rygg på Herr Raunemaa åker vi långt, långt in i de djupa skogarna på en liten anspråkslös grusväg. Här är det liksom overkligt att ens tro det finns en ramp att sjösätta en båt ifrån. Känns mer som
om vi är på väg till gården Katthult i Lönneberga socken. Känns som om Emil ska dyka upp för att ta betalt för grindöppningen. Inte ett hus så långt ögat kan nå! Till slut dyker det upp en sjö. Och visst finns det en trailerramp. Inte den största, men den fungerar bra för Ismos gösracer. Ned åker båten i drickat. Ismo parkerar bilen vid en talldunge.
– Nu ska du få se på något, säger Ismo och skrattar.
Han tar upp en vanlig fällstol. Sätter den snett i båtens akter. Precis framför soffan där bak. Kopplar på ekolodet och gasar ut mot sjöns mitt. Ett scenario tagen från den fiktiva Sällskapsresan: Stig-Helmer goes fishing! Lodet är monterat en halvmeter framför aktertoften. Likaså givaren till detta lod. En höj- och sänkbar variant så att du enkelt kan fälla upp givaren under transport mellan fiskeplatserna.
Precis under givaren ska fisket ske med jiggen, då har du full kontroll på ekolodets skärm på vad som händer. Du ser med andra ord om gösen är intresserad av din jigg eller om den väljer att fly fältet. Ismo letar en stund med båten. Söker kategoriskt efter lite större bågar, vilket är ekon av fisk. Helst ska de befinna sig mellan 3-6 meter under båten berättar Ismo. Det är denna aktiva gös vi letar efter. Gös som ofta är huggvillig. Men det finns några knep att tänka på.
Mindre bågar stannar inte Ismo för. Gös på två, tre kilo är numera inte speciellt intressant för Herr Raunemaa. Gös över fyra kilo är det som gäller. Något som Ismo är duktig på att leta upp. Trakterna runt Ambjörnarp håller bra med antal gösförande sjöar. Här sker fisket i såväl Västra Götaland som i Småland på grund av dess geografiska läge.

Snabbt går det med den nya 25 hästars fyrtaktaren monterad på akterspegeln. Ismo har fått syn på en båge som är godkänd. Efter tvärvändningen åker han in i samma spår vi kom ifrån, letar helt enkelt upp fisken igen.
Precis när den godkända bågen visuellt börjar teckna sig på lodet åker backen i. Här är det en fördel om det går att växla med själva gasvredet i stället för att krångla med en spak på rorkulten berättar Ismo. Snabbt ska det gå! Ismo släpper ned. Följer jiggen på lodet centimeter för centimeter. Stannar cirka en halvmeter ovanför fisken som befinner sig fyra meter under båten. Håller jiggen helt stilla. Inte en rörelse. Ismo ser fisken, som med sannolikhet är en gös, stiga upp mot jiggen. Tre sekunder går, sedan kommer hugget.
Ismo sätter in ett distinkt mothugg. Spöt böjer sig i en djup båge. Fast fisk! Tre tunga knyckar, multirullen väser förvånat till innan ett antal meter flätlina åker ut. Ismo som sedan ett tag står upp i båten ler med hela ansiktet.
Det råder inga tvivel om att pelagiskt vertikalfiske efter gös är Ismos nuvarande favoritmetod. Fighten är helt okej, även om den inte pågår så där väldigt länge. Upp kommer en gös på över fyra kilo.
På mitt spö har jag tacklat en av Ismos senaste skapelser – en Ismo Zandy i en kulör som är väldigt mörkt grön, har beteckningen ZA006 – nästan James Bond. Mörk färg, undrar någon, då ser ju inte fisken betet? I detta fall en vertikaljigg. Jodå, det blir så att säga silhuetteffekten. Fisken står under och spanar bland annat på det som befinner sig ovanför, i vårt fall en vertikaljigg som dalar ned från ytan. Då syns en mörkare färg klart bäst mot himlen. Därför väljer också ofta exempelvis flugfiskaren en svart fluga, även om fisket sker under den mörkare dygnsperioden – silhuetteffekten!
Ismo cirklar runt i samma område på sjön. Ett område han har rekat många gånger tidigare. Vet att det är en av sjöns två bättre platser där större gös brukar ha sitt uppehälle sommar och höst. Det tar inte lång tid innan Ismo hittar ytterligare en båge värd att reka. Tvärvändning och exakt placering av båten. Så ser han bågen igen och bromsar upp med backen. Smidigt att ha växeln i rorkulten.
Jag släpper ned. Ismo följer jiggen på ekolodet och säger till när jag ska bromsa för att till slut sätta tummen på spolen. Jag håller jiggen helt stilla enligt instruktioner från Ismo.
Det tar inte mer än två sekunder innan hugget med stort H ger sig tillkänna. Ett mothugg känns nästan onödigt men rent instinktivt gör jag ett ändå. Känner en tyngd som verkar vara helt okej. Båda de fullvuxna männen i båten ler på bästa manér, givetvis i stereo. Känner att detta är livet. Gösfiske när det är som allra bäst.
Upp kommer en gös på en bit över fyra kilo. Returneras så fort det bara går efter ett par bilder. Precis som den första gösen. Bäst är alltid, om man väljer att ta upp en matfisk, att ta en fisk på 1,5-2 kilo. Större fisk har bra gener och därmed bra förutsättningar för en livskraftig välmående nästa generation.

Dagen fortsätter med ett flertal gösar där den minsta ligger på drygt fyra kilo, den största strax över fem. Medelvikten hamnar på 4,275 kilo. Ismo berättar att Björn Blomqvist, FFAs trollingguru, i början av juli fångade en klart godkänd gös på 7,21 kilo på en av hans alster, även den från Ismos gösracer. Christer Hjälmefjord plockade en gös på 7,4 kilo bara någon månad innan du håller detta magasin i händerna. Återigen på Ismo Zandy.
Sedan bör det tilläggas att alla stora bågar inte är gösar. Ofrånkomligt är att en och annan gädda hugger jiggen stenhårt, ibland fiskar på över 10 kilo, ibland ännu mer. Men det är en krydda som piffar upp tillvaron ute på sjön eller var du nu befinner dig i vårt avlånga land. Ombyte förnöjer kanske är ett välbekant talesätt?
Glöm inte att använda en tafs, gärna fluorocarbon på grund av dess nötningstålighet på runt 0,50 mm. Mindre om sjön saknar gädda. I och med att fisket efter pelagisk gös mest sker i vatten som är grumliga har den ”osynliga” effekten på fluorocarbonlinan mindre betydelse. Fast å andra sidan, spelar tron ofta en roll i det hela.
Bra sjöar med stor gös är i Västra Götaland Ås-Tolken, Åsunden, även om det här finns massor med mindre gös. Andra sjöar i samma län är Mjörn, Frisjön, Norra Sämsjön etcetera. I Småland hittar vi sjöar som Södra Bergundasjön, Bolmen, Ralången, Rusken, Ryssbysjön, Flisbysjön, Ylen, Nätaren, Solgen och kanske den mest kända storgössjön i detta län; den mer grunda men välkända Krön.
I Skåne är Finjasjön och Ivösjön nog mest kända för sina fina gösar. I Halland hittar vi sjön Fegen, även känd genom låten ”På fesketur i sjön Fegen” med Stefan & Krister.

I Värmland finns det sjöar som Fryken och Vänern, som ligger i flera län, som är värda att prova. I Dalarna hittar vi ett vatten döpt
till Amungen – det var i just denna sjö
73-årige Benny Hellström från Hedemora fångade 2000-talets största gös på hela 11,705 kilo den 25 maj 2010, en gös som han för
övrigt vann en drömresa på som säkert många vet och minns trots att det var ett år sedan.
Bara drygt tre hekto från svenska rekordet på 12,007 kilo, fångad i Bråviken av Hans Johansson från Norrköping den 30 maj 1988. Då var betet ett Atomdrag utanför Lilla Djurön. I Dalarna hittar vi också Hovran, Marmafjärden, Runn, Bysjön med mera som samtliga ligger i närheten eller ingår i Dalälvens mäktiga vattensystem.

Kring vår huvudstad hittar vi schysta sjöar som Vallentunasjön som håller alla storlekar av gös, då även riktigt grov. Mälaren, och då speciellt de grumligare delarna av sjön som
Sigtunafjärden och Ekolnfjärden syd Uppsala, är två av alla bra gösområden. Fast i dag fångas nog störst gös i närheten av Sigtuna.
Vatten som Vänern och Mälaren är på grund av sina respektive storlekar svårare, eller rättare sagt vatten som tar längre tid att lära sig, det säger sig självt. Tänk grumligt vatten – där hittar du obestridligt mer grov gös än du gör i klart dito, oavsett var i landet du väljer att vertikalfiska gös. Det är åtminstone den erfarenheten jag fått genom årens lopp.
En annan orsak att vertikalfiska gös pelagiskt är att denna hugger nära båten och kämpar mycket mer än en generellt slöare trollingfångad, även om det inte är en fråga om superstarka långrusande fiskar. Dessutom är närkontakten underhållande i sig. Något Ismo är klart benägen att hålla med om.
Ismo berättar även att fisket efter pelagisk gös fungerar bra om man väljer att använda en utombordare, då helst en fyrtaktare av miljöskäl. För gös som står såpass ytligt som 3-5 meter under ytan skyggar inte för bensinmotorer, men väl för elektriska. Förmodligen har det något med respektive motors frekvens att göra. Det får tiden och erfarenheten utvisa. Men helt klart är att större gös som går nära ytan skyggar för just elmotorer. Något att ha i åtanke när du bestämt dig för att leta efter grov gös. Detta är en effekt som inte bara Ismo kommit underfund med. Flera av landets garvade gösexperter inom samma nisch pratar om just denna till synes egendomliga inverkan. Står gösen lite djupare påverkas den inte alls lika mycket av elmotorn, utan då fungerar den precis som tänkt utan att skygga.
Fast misströsta inte om det inte klaffar efter några få försök. Lokalkännedom, som jag påpekat, i respektive sjö är A och O. Likaså tålamod. Dessutom finns det ett otal fler sjöar som håller grov gös. Flera som hitintills ännu inte är upptäckta. Den vetskapen lockar och förför vilken gösfantast som helst. Kanske lurar drömgösen i ett vatten närmare dig än du anar…

Nyckeln till framgång är att söka i cirka 3-4 knop, snabbare går det när du blir van och framför allt lärt dig ekolodet. Leta ”bananer” eller bågar, som jag beskriver en större fisk i texten, i mellanskiktet. Vända när du hittar en och precisionsskjuta den. Det är en fördel om givaren sitter rakt under där du fiskar med ditt spö.
Tänk också på att du följer jiggen med ekolodet och stannar ungefär en halvmeter eller snäppet mer ovanför, annars skrämmer du gösen.
Jigga inte heller jiggen till en början, utan håll den först helt stilla. Du märker snart om just den fisken är intresserad, vilket långt ifrån alla är. Ofta kommer hugget direkt och du ser på lodet när gösen vänder uppåt. Gäddan vänder inte utan smäller på direkt om den är huggvilllig.
Dessutom tecknas just gäddan mer som ett streck på ekolodet, inte alls så tydliga ”bananer” som gösen.

Visar inte gösen intresse för jiggen så kan du börja vippa/jigga med spöt för att allt eftersom eskalera jiggandet. Några gösar väljer att simma mot botten, andra smäller på direkt, några kräver en charmoffensiv. Prova olika dofter!
Pelagiskt gösfiske fungerar från sommar och långt in på hösten. Egentligen tills frosten och kylan har satt sina spår. För precis som under istäcket jagar den största gösen även då pelagiskt, de största på ismete fångas nästan uteslutande några meter under istäcket. Pelagiskt gösfiske är en fiskemetod som är grymt kul, det kan jag skriva under på.
Hoppas att du upptäcker detta också, om du inte redan gjort det.

Du sa att valet av bete hänger mycket på i vilken del av skärgården man fiskar i?
– Javisst. Om vi börjar i ytterskärgården står gäddorna i regel rätt grunt på hösten, så här ute fiskar jag ofta med spinnfluga och en fluorocarbontafs för att få flugan helt svävande. På lite djupare vatten använder jag endera en blyad fluga eller så byter jag till en titaniumtafs i lite grövre dimension för att förtynga den. Det är viktigt att det inte går för fort. Långsamt i kallt vatten eller då gäddorna är sega och snabbare vid varmare vatten eller då gäddorna är mer aktiva. Sedan är det viktigt att göra täta spinnstopp.

Vilka färger anser du vara bäst?
– Röd/vit är en bra allroundfluga medan gul/svart brukar fungera fint i grumligt vatten och grön fungerar toppen i klart vatten. Och när det är solsken använder jag ofta flugor med lite inbundet flashmaterial. Men även storleken på flugan har betydelse och mindre flugor fungerar bäst när vattnet är riktigt kallt och gäddorna är köldstela eller tröga.

Har du fler favoriter för grunt vatten?
– En favorit är Zam 16 centimeter som passar perfekt vid grundvattenfiske och en annan är Fatso 10 och 14 centimeter som är riktigt bra när vattnet är kallt.

På vilket sätt fiskar du dessa?
– Jag kör med start- och stoppmetoden. Det betyder långsam hemtagning och massor av spinnstopp. Men ibland kan det vara mycket effektivt att fiska mer aggressivt. Till exempel med korta knyckar under hemtagning som följs av spinnstopp.

Vad är det då för färger som går bäst?
– Är vattnet riktigt klart fungerar naturtrogna färger bra. Men är det grumligt väljer jag beten med mer färg. Undantaget är Fatso som jag mest fiskar i naturtrogna färger. Kromfärgad Zam levererar ofta bra. Speciellt i solsken.

Om vi flyttar oss till djupare vatten. Vad fiskar du med då?
– Två riktigt bra beten är jiggar som shadar och Curly tails i storlek 15-20 centimeter. Vanligtvis tacklar jag med 15 och 20-gramshuvuden och krokar i storlek 8/0 eller 10/0. För att kroken ska fästa bra är det viktigt att välja en krok som är riktigt vass och inte för grov. Sedan kompletterar jag med en stingerkrok i storlek 2. De enda gångerna jag inte använder en stinger är när gäddan är på riktigt hugghumör eller när jag fiskar i tät vegetation. Är gäddorna riktigt sega och tjuriga går jag ner i storlek på kroppen.

Vilken metod använder du för dessa?
– Först kastar jag ut och låter jiggen slå i botten. Sedan spänner jag upp linan och lyfter upp jiggen med en spörörelse från botten. Därefter låter jag jiggen studsa fram längs botten. Det är viktigt att man håller fokus och tajtar upp linan mellan rycken och är beredd på minsta lilla stöt.

Har färgerna någon betydelse när man fiskar djupt?
– Ja, det tror jag säkert. Morgon och kväll brukar jag få bra resultat med starka färger medan det under dagtid brukar gå bäst med neutrala färger. Skiner solen fungerar glitterfärger fint.

Vad mer fiskar bra på djupt vatten?
– Bulldawg i storlek regular och magnum och den vanliga förtyngda versionen är ett bete som jag ofta använder på djupt vatten.

Och hur fiskar du den?
– Precis som med jiggarna fiskar Bulldawgen fint även när den sjunker. Därför måste man hela tiden vara beredd på attack. Medan Bulldawgen sjunker håller jag därför linan sträckt och är beredd på minsta pet under droppet. Sedan lyfter jag upp den från botten och vevar hem den i varierande fart och med flera spinnstopp.

Men om det är växter på botten så lär du väl fastna?
– Regularversionen sjunker cirka en meter på tre sekunder. Då kan jag lätt räkna fram när jag ska starta invevningen och slippa fastna i växterna. Ibland tar jag bort krokarna och hänger ett litet blysänke där främre kroken satt. Sedan tacklar jag Bulldawgen med två stingerkrokar i stället. Blysänket gör att Bulldawgen får rätt balans i vattnet och sätter man sedan stingerkrokarna på ryggen så kan man fiska bottennära utan att få skräp på krokarna.

Så Bulldawgen är bara användbar på djupt vatten?
– Nej då, shallowversionen av Bulldawg kan man med fördel fiska på grunt vatten. Likaså jiggarna om man använder riktigt lätta skallar. Tekniken är densamma. Hopp, hopp, längs botten. Bulldawgen bara vevas hem i varierat tempo och ett och annat spinnstopp.

Men du har väl fler favoriter?
– Ja, bland annat The Pig som kan reta gallfeber på gäddorna. Jag fiskar den rätt snabbt och med korta oregelbundna jerkrörelser plus korta spinnstopp. Då far den hit och dit i vattnet och det verkar som om tröga gäddor tänder till på det här. På djupare vatten fiskar jag Pigen lite långsammare och med längre spinnstopp.

Vilken storlek på Pigen använder du?
– Vanligtvis fiskar jag med sjutummaren och suspending i starkare färger. Vill jag få den att sjunka lite snabbare byter jag krokarna till en storlek större eller sätter på en grövre titaniumtafs.

Men du har även en riktig klassiker i din kollektion?
– Ja och det är Zaltwobblern. Jag fiskar med de två större modellerna. På grunt vatten använder jag endera den flytande eller den svävande varianten. När vattnet är kallt kör jag med långsam hemtagning samt med flitiga spinnstopp. Är det varmare i vattnet fiskar jag Zalten lite fortare plus att jag lägger med lite jerkteknik vid hemtagning. På djupare vatten använder jag en sjunkande Zalt och fiskar oftast med långsam hemtagning och många och långa spinnstopp.

Även ett jerkbait finns med bland dina favoriter?
– Buster Jerk är ett måste för mig och på grunt vatten använder jag Shallow Runner 15 centimeter. Jag tar hem den med korta snabba jerk plus spinnstopp. Eller också bara vevar jag in den snabbt med spinnstopp, vilket kan vara riktigt effektiv i varmt vatten. Fiskar oftast med färger som blå/silver, Fire tiger och skitmört. På lite djupare vatten använder jag suspendingvarianten. Tänk då bara på att låta den sjunka
ner en bit under spinnstoppen. Annars går den lätt för ytligt.

Hur går du då tillväga när du fiskar i de olika områdena?
– På de grunda områdena i ytterskärgården har man inte så många variationer när det gäller att ankra eller drifta med båten. Givetvis söker man gäddan där vinden ligger på men på senhösten kan den stå lite varsomhelst. Ofta inne i små glon, det vill säga små avskärmade havsvikar.

Men när du fiskar längre in i skärgården då?
– Även här kan gäddan stå grunt men det handlar ofta om att fiska vid djupvassar och undervattensgrund. När jag kommer till en djupvass ser jag till att inte ankra för nära vassen. Allt för att undvika att skrämma bort eventuell gädda. Fiskar sedan av vassen likt en solfjäder från den ena hörnan till den andra.

Vilket bete använder du då?
– Ofta en shadjigg eller en Curly tail som jag systematiskt finkammar området utanför vassen med. Men djupvassen går även utmärkt att fiska av med en Bulldawg, en sjunkande Zalt eller en Buster Jerk. Men då är det bättre att ligga närmre med båten och kasta längs med vassen. Vid driftfiske längs en djupvass kör jag samma taktik, men eftersom båten då rör sig ställer det ännu större krav på att man är riktigt koncentrerad på uppgiften. När det gäller undervattensgrund hänger det mycket på om det är små toppar eller större platåer. Sedan beror det även på vindriktningen.

Men rent generellt då?
– Små toppar ankrar jag upp en bra bit utanför så att jag kan kasta mot grundtoppen och sedan fiska av det från toppen och ner mot djupet.
Vid större platåer kan man göra samma sak för att sedan glida in och ankra på platån. Är den stor kan det bli tal om flera ankringar. Är det lite vind så kanske man i stället kan driva sakta över den. När man kommer till andra sidan av den är det läge att ankra igen och för att sedan kasta mot djupet och fiska sig uppåt.

Till sist. Om du bara får välja ett enda bete att fiska Västerviks skärgård med, vad skulle du då välja?
– Svaret är rätt enkelt. En shadjigg med stingerkrok plus krokar i olika vikter.

Skyddad torsk
Spetsen på Kullaberg, utgör gränsen mellan Kattegatt och Öresund. En vindpinad plats, med bränningar och kraftiga strömmar. Men å andra sidan befinner man sig nästan mitt ute i havet, så det känns mäktigt att stå längst ut på klipporna. Och det kanske bästa av allt är, att det här – på gränsen mellan Kattegatt och Öresund – fortfarande finns ett livskraftigt bestånd av kusttorsk. Det enda ställe i Sverige jag känner till dit man fortfarande kan åka i akt och mening att fånga torsk – i alla fall från land.
Det är alltså här man hittar den sista kusttorsken. Och det beror framför allt på att det utanför Skäldeviken finns ett 645 kvadratkilometer stort område där torsken sedan 1 januari 2009 är totalfredad – året runt. Ett fiskeförbud, som även gäller sportfiske.
I och med att torsken där är helt fredad har torskbeståndet fått en frizon och har möjlighet att återhämta sig. Men det fina i kråksången är att beståndet av torsk ”spiller över”, vilket innebär att även torskfisket vid Kullaberg gynnas. Ett riktigt bra exempel på vilka positiva effekter det kan bli om man skyddar torsken på uppväxtområdena. Snacka om storskalig fiskevård!
När jag kommer ner till Kullaberg är jag så klart ivrigt att komma igång med fisket. Men jag får ganska snart klart för mig att det inte bara är att rusa ner till vattnet och slänga i betena. Nej, topografin gör att det krävs lite planering – om man inte har superkondition, vill säga. Och det har jag inte! Tur att det finns kartor.
Förutsättningarna för att fiska här är ju lite speciella, med lodräta bergväggar, stup, raviner och häftiga raukar. Plus spännande grottor och små pittoreska vikar. Men som sagt, det är inte alldeles enkelt att komma ner till vattnet. Dessutom kan det vara såphalt närmast vattnet – både efter regn och när vågorna sköljt över algbevuxna strandstenar och klipphällar.

Starka strömmar
Första dagens fiske, tillsammans med ett gäng lokalkända och duktiga kustfiskare, blir något av en mjukstart.
De flesta av dem kan fiskeställena på Kullaberg nästan lika bra som sina egna fickor, men de är också väl medvetna om vad som krävs för att ta sig dit. Därför tycker de att vi ska börja på en pålitlig plats nästan längst ut på spetsen. Så vi parkerar bilarna vid Kullens fyr och börjar traska ner till vattnet. Lätt som en plätt. Vadå kuperat?
Efter uppskattningsvis en kilometer vandring står vi på en udde vid vattnet – med utsikt över både Kattegatt och Öresund. Och uppe på berget ser man tydligt Kullens fyr som markerar inloppet till Öresund och med sina 78,5 meter ö h är Sveriges högst belägna fyr.
Kullens fyr är förresten dessutom Sveriges näst äldsta fyr och fyrplatsen lär ha mer än
1 000 år på nacken. Ursprungligen hade man bål och eldar för att varna sjöfarare för berget, men i mitten av 1500-talet började man i stället att använda en upphissad järnkorg med vedeld. Fyren byggdes därefter om i omgångar och ett par hundra år senare var Kullens fyr den modernaste i Skandinavien. Det 15 meter höga fyrtornet av grå granit som står här i dag byggdes dock inte förrän runt år 1900.
Hur som helst, så är det rejält strömt här ute på spetsen. Visst borde det finnas torsk.
Det är förmiddag och vädret är fortfarande ganska lugnt. Vi packar upp fiskeprylarna och knyter fast torskdrag på 40-50 gram plus upphängare.
Jag blir nästan nostalgisk. Det är många år sedan jag senast kustfiskade med torskdrag på linan. Minst 15 år, och då i Norge. Kustfisket efter torsk längs västkusten har ju varit katastrofalt dåligt ända sedan tidigt 1980-tal.

Torsk på kanten
Det känns gott att stå här ute på udden, se bränningarna slå in mot klipporna och dänga ut de tunga dragen mot horisonten.
Fast det är inte alldeles enkelt att spinna in betena. De ska ju fiskas precis över botten. Det är där torsken står.
Kullabergsfiskaren Henrik Thögesen berättar att torsken går alldeles i ”kanten”, alltså längs med de branta bergssidor som ligger under vattnet en bit ut. Det gör att fisken kan vara svår att få upp. Betydligt mer än en gång händer det att krokade torskar går ner i tången och kör fast. Ju större torskar, desto högre risk att de ska gå förlorade. Men det är bara att fiska på.
Vi matar ut kast efter kast. Då och då hugger torsk, så visst finns de här. Det stora problemet är att få upp dem från botten, eftersom de har en enastående förmåga att simma in i tången innan man hinner pumpa upp dem från tångbältet.Många hugg resulterar därför i bottennapp, med förlorade beten som följd. Så det gäller att ha med sig ett tillräckligt stort lager…
Henrik berättar att det här längst ut på spetsen framför allt finns torsk. Men under sommaren brukar det periodvis också vara gott om både makrill och näbbgädda i det strömsatta vattnet.
– Makrillen brukar gå cirka 6 meter under ytan, säger han tvärsäkert.
Vi lyckas landa ytterligare några småtorskar – runt eller strax över minimimåttet – under de timmar vi är där. Plus en fin makrill. Men den nordvästliga vinden tilltar och havet påminner alltmer om en häxkittel. Några kajakpaddlare, som uppenbarligen tänkt runda spetsen, vänder förskräckt om när de ser vad som väntar.
Vinden ökar ytterligare, vilket får vattnet närmast land att se ut som en kokande gryta. Stark ström och allt högre vågor. Kattegatt möter Öresund. Och torsk, som hela tiden kör fast i botten.
En tuff miljö!

Tuff vandring
Förmiddag har övergått i eftermiddag. Den byiga nordvästanvinden gör det allt besvärligare att fiska. Kasten blir kortare, vågorna högre och bränningarna når längre och längre längre upp på klipporna.
Till slut ger vi oss och börjar gå tillbaka upp mot fyren. Varför utsätta sig för vädrets onda makter när vi är på en halvö, där det i stort sett alltid finns lä någon annanstans?
När vi vandrade ner till havet tyckte jag inte att det var så farligt, men nu, när vi ska gå tillbaka uppför berget, känns det i lårmusklerna. Stigen upp till fyren är inte särskilt brant, men det är segt, så segt.
Fast det är klart; vi går ju från havsnivå raka vägen upp till Sveriges högst belägna fyr, så det är förmodligen ganska normalt att få lite gelékänsla i lårmusklerna. Men vad jag ännu inte vet, är att det kommer att bli betydligt värre. Mycket, mycket värre…
På Kullabergs norra sida finns ju också en rad fina fiskeplatser. Inte alls lika lättåtkomliga som spetsen, men väl så intressanta.
Även här finns det framför allt torsk, men periodvis även makrill och näbbgädda plus en del plattfisk. Under sommaren lär det också finnas ganska gott om rödspätta inne vid berget.
Några av de bästa och mest kända platserna på den norra sidan är Blå mal, Ablahamn, Josefinelust och Djupadal. På alla dessa ställen finns också grottor, som man så klart ska passa på att besöka när man så att säga ändå är på plats. Att gå in i någon av grottorna är en spännande upplevelse, som förgyller fisketuren.
Det finns mer än ett 20-tal grottor, de flesta på Kullabergets norra sida, och många av dem har fantasieggande namn som Fiskargrottan, Piratgrottan, Josefinelustgrottorna och Trollhålet. Förmodligen användes de av människor redan under stenåldern. Och man behöver inte ha särskilt mycket fantasi för att föreställa sig att det under århundradenas lopp bott såväl fredlösa som vrakplundrare och rövare här.
Men det är inte för grottornas skull man som spöfiskare ska välja något av dessa ställen, utan på grund av fiskemöjligheterna. Från parkeringsplatser på bergsplatån leder det stigar ner till alla de här platserna. Branta stigar med ledstänger av metall eller tjocka rep. Och på många ställen gör man klokt i att hålla i sig för att inte ramla. Här är det betydligt jobbigare att gå jämfört med spetsen på Kullaberg. Något jag blir varse fortare än jag kunnat ana…
Senare på dagen – när eftermiddagen håller på att övergå i kväll – ska jag nämligen följa med Bengt, som anses vara en av de bästa torskfiskarna vid Kullaberg, till ett av hans favoritställen.

Flera fina torskar
Jag är förhoppningsfull. Har hört av andra att han i stort sett alltid får fisk. Nu blir det nära nog garanterat fin torsk på kroken!
– Här finns både ett stationärt bestånd av torsk och vandrande ”sommartorsk”. Så vi får ha rejäl otur om vi inte ska få något alls, säger han när vi påbörjat vandringen ner till vattnet.
Det blir brantare och brantare ju längre ner vi kommer. Tur att det finns en ledstång. Efter en kvart eller så kommer vi äntligen ner till en vacker vik. Jag är inte direkt andfådd, men visst känns det i benen. Därefter bär det brant uppåt igen. Och sedan neråt.
Min kombinerade fiske- och fotoväska hänger på ena axeln, och spöt håller jag i handen. Detta har aldrig varit något problem tidigare, men efter ett tag förbannar jag mig själv: Varför tog jag inte ryggsäcken i stället?
På sina ställen behöver man nämligen använda både händer och fötter både för att klättra upp och ner. Sista biten ner till klipphyllan blir jag tvungen att krypa längs en nästan lodrät klippavsats – på alla fyra.
Men Bengt rör sig förvånansvärt obehindrat.
När vi äntligen är framme är jag rejält andfådd. Och kan inte låta bli att fråga vad han jobbar med.
– Jag är takläggare, svarar han.
Tänkte väl nästan det.
Så tittar han på mig och flinar lite. Berättar att hans fru en gång gjorde honom sällskap för att sola en vacker sommardag.
– Jag följer aldrig med dig hit igen, hade hon sagt.
Hmmm… kan förstå henne, tänker jag!
Men okej, nu är vi här. Och nu ska det fiskas.
– Torsk på upp till fem kilo förekommer, men snittvikten ligger på 1,5 till 2 kilo, säger Bengt.
Han berättar också att han brukar fiska med relativt färgstarka drag, gärna röda och orangea, och två upphängare. Betesvikten brukar vara 40-60 gram.
– Tunga drag och upphängare är det recept som gäller, säger han. Sedan gäller det att kasta så långt ut som möjligt, låta draget sjunka till botten därefter pumpa hem det.
– Det är också viktigt att hela tiden fiska betena precis över botten – och så långt in mot land som möjligt, förtydligar han. Framför allt här, där botten sluttar ganska brant nära berget.
Under de timmar vi är där hugger några fina torskar. Den största på uppskattningsvis närmare 2 kilo. Så visst finns de här vid Kullaberg: De sista kusttorskarna.
– Det har varit dåligt fiske i några år, men under 2010 blev det bättre igen, säger Bengt strax innan vi avbryter fisket på grund av ett regnoväder som gör de redan hala klipporna ännu halare.
Vi påbörjar den mödosamma vandringen tillbaka upp till bilarna, och mina redan trötta ben blir ännu tröttare…
När vi kommit upp till parkeringen är det nästan kolmörkt. Och jag är fullständigt slutkörd!

Flötmetad makrill
Nästa dag blir det en tur till ett annat ställe, Blå mal. Hit är det också en brant ravin som man måste gå nerför. Dock inte lika mödosam som den kvällen före.
Ju närmare havsytan vi kommer, desto vildare blir naturen. När vi väl klättrat ner längs ravinen och landat på klipporna vid vattnet, är det en storslagen miljö som möter oss. Här finns inte bara tvära raviner och vackra vikar med nästan medelhavsblått vatten, utan också raukar och stora stenpelare sticker rakt upp ur havet. Och en grotta!
Precis som dagen innan handlar det i första hand om att spinna efter torsk. Men också om att flötmeta efter makrill. En av killarna har med sig sill som han strimlar och agnar med.
Under juli och augusti brukar det inte bara vara ganska gott om makrill ute vid spetsen, utan även längre in i viken. Och periodvis kommer även näbbgäddorna in mot land igen. Både makrillen och näbbgäddorna hugger gärna på en flötmetad sillstrimla.
Men makrillen kan naturligtvis även fiskas med drag och upphängare. Det viktiga är – och det gäller oavsett om man metar med flöte och sill eller spinnfiskar – att betet fiskas på 6 till 8 meters djup.
En av dem som är med – Marcus – har tidigare dykt mycket runt Kullaberg och han berättar att det är cirka 25 meter djupt där berget möter sanden. Det är framför allt där som torsken betar krabbor i tången och där man ska presentera sina beten för torsken.
Men likt de andra ställena jag varit på är det tuff botten vid Blå mal. Det blir en hel del bottennapp – och ganska många förlorade drag.
Torsken lyser med sin frånvaro, så efter att ha satt ett antal drag i botten känns flötmete efter makrill mer motiverat – ett fiske som också är ett roligt komplement till spinnfiske efter ”den sista kusttorsken”.
När dagen lider mot sitt slut har vi visserligen lyckats kroka några mindre torskar, dock inga av de större. Fast vi vet ju att de finns här – de sista kusttorskarna!
Men makrill är inte så dumt det heller.